Det fanns en tid i mitt liv där jag frekventerade ett Internetforum där kattägare samlades och diskuterade det ena och det andra om sina älskade djur. Oftast var det småmysiga historier om katthyss och prat om kattmat, kattsand och leksaker, men så en dag snubblade jag över en tråd som hade det spännande namnet ”Katt och Spöke”. Hmmm, tänkte jag! Det här kan bli intressant! Trådstartaren inledde med ett inlägg i stil med:
”Efter som hästar kan upptäcka andar och så, tror ni att katter kan det också?”
Oj, det här var värre än jag trodde tänkte jag och kontrade med:
”Mina katter tror inte på spöken.”
Nu tog det hus i helvete och diskussionen tog fart på allvar. Jag vill minnas att jag hade en debattör med mig på min sida, men de flesta inlägg som flödade in var i kategorin:
”Åh, det var så mystiskt. Mina katter.....”
”Det var jätteläskigt. Min katt....”
Ja, ni förstår! Jag försökte försvara min linje genom att påpeka att det inte alls var mystisk att djur kan upptäcka och reagera på saker som vi människor inte märker, av den enkla anledningen att deras sinnen är så mycket känsligare än våra. Man behöver inte alls ta till ”tomtar och troll-grejen” för att förklara detta.
”Hur kan du veta det?” löd första repliken till mitt inlägg.
”Därför att det inte finns några spöken” svarade jag.
Nu spårade tråden ur totalt, och jag orkade inte bry mig längre. Mina argument spelade för döva öron och jag gick tillbaka till en mycket mer intressant diskussion om kattlådor istället.
Det jag är ute efter här är ju att ska man ”komma undan” med ovan nämnda inlägg om hästar så måste man (innan man extrapolerar detta till katter):
1: Påvisa att andar och spöken faktiskt finns
2: Påvisa att hästar faktiskt kan upptäcka dessa fenomen
3: Påvisa hur man kan märka detta hos givna häst
I min värld faller ju detta redan på punkt 1, så 2-3 blir ju bara hypotetiska som bäst.
Då kommer vi ju naturligt in till ”pudelns kärna” här: Varför kan jag inte bara släppa detta och låta ”woo-wooos” tycka och tro vad dom vill? Svaret är: Det gör jag.. men i detta fall kände jag att jag var nödgad att utrycka min ståndpunkt i frågan. Vad hände? Jo, jag var ”obekväm” och ”jobbig”. Det var ingen som ville ta argumentationen. I min erfarenhet är detta tyvärr symptomatiskt i dessa fall. Man ”får” inte kritisera deras världsbild. Det är däremot helt OK att klanka ned på min! Spännande!!
Ska man komma med extraordinära påståenden måste man ha lite mer på fötterna än bara rött nagellack!
”Han är så fin min kära lilla ponny, han är så fin min kära lilla häst....”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar