Jag blev riktigt, riktigt nostalgisk här om dagen då jag hittade ett gäng gamla Tintinalbum! Vilken lycka! Jag fastnade genast i ”Plan 714 till Sydney” och upplevde åter igen den varma, pirrande ”sense of wonder”-känsla jag hade när jag första gången läste albumet som 8-9 åring.
På den tiden var jag helt såld på idén om förhistoriska astronauter och utomjordlingar i största allmänhet.
Min ömma Fader kastade på mig en bok av Erich von Däniken (kommer inte exakt ihåg titeln just nu) och hällde på så sätt vatten på den allt snabbare snurrande fanasikvarnen i mitt huvud. Jag slukade med hull och hår von Dänikens ”bevis” på att vi redan under forntiden haft besökare från stjärnorna här på jorden. Hans idéer om pyramidernas ursprung och Inkaindianernas höga tekniska utveckling fann otroligt intressanta och såg till att läsa allt om detta som kom i min väg.
Det hela kulminerade för 27 år sedan då jag utbildade mig till legitimerad fältforskare i Riksorganisationen UFO-Sverige. Det ni, det visste ni inte va? Jag har ett laminerat ID-kort hemma någonstans som bevis...
Nu hände det dock någonting. I takt med mitt ökade intresse inom rymdfart, teknik och elektronik, började nu även läsa lite mer vetenskaplig litteratur. Jag kom på så sätt i kontakt med en lite mer skeptisk bild av det hela. Erich von Däniken sjönk sakta men säkert i anseende, då det visade sig att många av hans ”bevis” antigen var påhittade eller till och med fabricerade. Jag kände mer och mer hur jag nu hade allt mindre gemensamt med de ”UFO-fanatiker” jag lärt känna i UFO-Sverige, och konceptet med besök från yttre rymden tedde sig allt mer osannolikt i mina ögon. Jag hoppas och tror fortfarande att det existerar intelligent liv i universum (verkar vara väldigt svårt att hitta på den här planeten i alla fall) men tror inte att några varelser från någon annan värld har varit här och hälsat på. Så jag övergav helt enkelt den skutan för att helhjärtat sätta kursen mot nya spännande världar, vägledd av vetenskapens starkt lysande stjärna.
Ju mer jag lär mig inom naturvetenskapen, desto mer förstår jag hur lite vi egentligen vet...
”alle man i livbåtarna...”
måndag 13 oktober 2008
fredag 10 oktober 2008
Den Oändliga Osannolikhetsdriften!
Det fanns en tid i mitt liv där jag frekventerade ett Internetforum där kattägare samlades och diskuterade det ena och det andra om sina älskade djur. Oftast var det småmysiga historier om katthyss och prat om kattmat, kattsand och leksaker, men så en dag snubblade jag över en tråd som hade det spännande namnet ”Katt och Spöke”. Hmmm, tänkte jag! Det här kan bli intressant! Trådstartaren inledde med ett inlägg i stil med:
”Efter som hästar kan upptäcka andar och så, tror ni att katter kan det också?”
Oj, det här var värre än jag trodde tänkte jag och kontrade med:
”Mina katter tror inte på spöken.”
Nu tog det hus i helvete och diskussionen tog fart på allvar. Jag vill minnas att jag hade en debattör med mig på min sida, men de flesta inlägg som flödade in var i kategorin:
”Åh, det var så mystiskt. Mina katter.....”
”Det var jätteläskigt. Min katt....”
Ja, ni förstår! Jag försökte försvara min linje genom att påpeka att det inte alls var mystisk att djur kan upptäcka och reagera på saker som vi människor inte märker, av den enkla anledningen att deras sinnen är så mycket känsligare än våra. Man behöver inte alls ta till ”tomtar och troll-grejen” för att förklara detta.
”Hur kan du veta det?” löd första repliken till mitt inlägg.
”Därför att det inte finns några spöken” svarade jag.
Nu spårade tråden ur totalt, och jag orkade inte bry mig längre. Mina argument spelade för döva öron och jag gick tillbaka till en mycket mer intressant diskussion om kattlådor istället.
Det jag är ute efter här är ju att ska man ”komma undan” med ovan nämnda inlägg om hästar så måste man (innan man extrapolerar detta till katter):
1: Påvisa att andar och spöken faktiskt finns
2: Påvisa att hästar faktiskt kan upptäcka dessa fenomen
3: Påvisa hur man kan märka detta hos givna häst
I min värld faller ju detta redan på punkt 1, så 2-3 blir ju bara hypotetiska som bäst.
Då kommer vi ju naturligt in till ”pudelns kärna” här: Varför kan jag inte bara släppa detta och låta ”woo-wooos” tycka och tro vad dom vill? Svaret är: Det gör jag.. men i detta fall kände jag att jag var nödgad att utrycka min ståndpunkt i frågan. Vad hände? Jo, jag var ”obekväm” och ”jobbig”. Det var ingen som ville ta argumentationen. I min erfarenhet är detta tyvärr symptomatiskt i dessa fall. Man ”får” inte kritisera deras världsbild. Det är däremot helt OK att klanka ned på min! Spännande!!
Ska man komma med extraordinära påståenden måste man ha lite mer på fötterna än bara rött nagellack!
”Han är så fin min kära lilla ponny, han är så fin min kära lilla häst....”
”Efter som hästar kan upptäcka andar och så, tror ni att katter kan det också?”
Oj, det här var värre än jag trodde tänkte jag och kontrade med:
”Mina katter tror inte på spöken.”
Nu tog det hus i helvete och diskussionen tog fart på allvar. Jag vill minnas att jag hade en debattör med mig på min sida, men de flesta inlägg som flödade in var i kategorin:
”Åh, det var så mystiskt. Mina katter.....”
”Det var jätteläskigt. Min katt....”
Ja, ni förstår! Jag försökte försvara min linje genom att påpeka att det inte alls var mystisk att djur kan upptäcka och reagera på saker som vi människor inte märker, av den enkla anledningen att deras sinnen är så mycket känsligare än våra. Man behöver inte alls ta till ”tomtar och troll-grejen” för att förklara detta.
”Hur kan du veta det?” löd första repliken till mitt inlägg.
”Därför att det inte finns några spöken” svarade jag.
Nu spårade tråden ur totalt, och jag orkade inte bry mig längre. Mina argument spelade för döva öron och jag gick tillbaka till en mycket mer intressant diskussion om kattlådor istället.
Det jag är ute efter här är ju att ska man ”komma undan” med ovan nämnda inlägg om hästar så måste man (innan man extrapolerar detta till katter):
1: Påvisa att andar och spöken faktiskt finns
2: Påvisa att hästar faktiskt kan upptäcka dessa fenomen
3: Påvisa hur man kan märka detta hos givna häst
I min värld faller ju detta redan på punkt 1, så 2-3 blir ju bara hypotetiska som bäst.
Då kommer vi ju naturligt in till ”pudelns kärna” här: Varför kan jag inte bara släppa detta och låta ”woo-wooos” tycka och tro vad dom vill? Svaret är: Det gör jag.. men i detta fall kände jag att jag var nödgad att utrycka min ståndpunkt i frågan. Vad hände? Jo, jag var ”obekväm” och ”jobbig”. Det var ingen som ville ta argumentationen. I min erfarenhet är detta tyvärr symptomatiskt i dessa fall. Man ”får” inte kritisera deras världsbild. Det är däremot helt OK att klanka ned på min! Spännande!!
Ska man komma med extraordinära påståenden måste man ha lite mer på fötterna än bara rött nagellack!
”Han är så fin min kära lilla ponny, han är så fin min kära lilla häst....”
torsdag 9 oktober 2008
Adjöss och tack för fisken!
Man kan hitta de mest fantastiska saker på Internet som ni kanske vet. Maskiner och mojänger som utlovar de mest otroliga saker. Det värsta är tyvärr att ju mer fantaskiskt det låter, desto troligare är att det bara är fuffens och båg. Som exempel den är grejen:
Är det någon som på allvar tror att man blir friskare om man dricker vatten som har blivit ”virvlat”? Tydligen!!! En icke nämnd kommun har tydligen för skattepengar låtit installera så kallade vattenvirvlare i flera vårdhem, och till och med Sveriges Riksdag har fått dylika manicker i flera byggnader. Jaha, vad är nu en vattenvirvlare för någonting undrar vän av ordning? Det är en mackapär som man ansluter till tex. vattenkranen och som låter vattnet rotera (”virvla”) genom ett rörsystem (vissa modeller har även en magnet) innan det tappas ut. Vad gör det nu för nytta kan man ju fråga sig?
Tillverkare och försäljare av dylika apparater svänger sig gärna med begrepp som ”polarisering” och förbättrade ”energier”. Hur detta fungerar rent vetenskapligt har de oftast svårare att förklara. Det brukar heta att vattnet blir godare, mjukare, renare, hälsosammare, bättre för växter och fiskar och så vidare. Jo jag tackar jag! Alla nämnda egenskaper finns det välkända metoder för att uppnå, men ingen av dem innefattar att man bara ”snurrar” på vattnet lite. I lite mer sansade undersökningar har inga som helst skillnader på virvlat och ovirvlat vatten kunnat upptäckas. Det låter ju helt enkelt lite för bra för att vara sant (vilket innebär att det med största sannolikhet inte är det heller).
Om korkade privatpersoner går på denna humbug struntar jag i, men ge fan i skattepengarna sade jag!!
Wassermax säger jag eder!!
Är det någon som på allvar tror att man blir friskare om man dricker vatten som har blivit ”virvlat”? Tydligen!!! En icke nämnd kommun har tydligen för skattepengar låtit installera så kallade vattenvirvlare i flera vårdhem, och till och med Sveriges Riksdag har fått dylika manicker i flera byggnader. Jaha, vad är nu en vattenvirvlare för någonting undrar vän av ordning? Det är en mackapär som man ansluter till tex. vattenkranen och som låter vattnet rotera (”virvla”) genom ett rörsystem (vissa modeller har även en magnet) innan det tappas ut. Vad gör det nu för nytta kan man ju fråga sig?
Tillverkare och försäljare av dylika apparater svänger sig gärna med begrepp som ”polarisering” och förbättrade ”energier”. Hur detta fungerar rent vetenskapligt har de oftast svårare att förklara. Det brukar heta att vattnet blir godare, mjukare, renare, hälsosammare, bättre för växter och fiskar och så vidare. Jo jag tackar jag! Alla nämnda egenskaper finns det välkända metoder för att uppnå, men ingen av dem innefattar att man bara ”snurrar” på vattnet lite. I lite mer sansade undersökningar har inga som helst skillnader på virvlat och ovirvlat vatten kunnat upptäckas. Det låter ju helt enkelt lite för bra för att vara sant (vilket innebär att det med största sannolikhet inte är det heller).
Om korkade privatpersoner går på denna humbug struntar jag i, men ge fan i skattepengarna sade jag!!
Wassermax säger jag eder!!
Tedags för dystra själar...
Titeln kanske känns igen från den andra boken i serien om Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå av Douglas Adams? En för övrigt helt underbar bok som får mig på väldigt gott humör. En sak som däremot kan göra mig dyster är att det finns så många människor som tror på ”hokus-pokus” och ”holistiska” behandlingsmetoder inom alternativsjukvården. Jag tänker här närmast på den i mina ögon förkastliga Homeopatin.
För er som inte vet vad Homeopati är så kan den kort beskrivas som en behandlingsmetod som fantiserades ihop av en viss Samuel Hahnemann vid slutet av 1700-talet, där idén är att bota sjukdomssymptom (symptomen, inte själva sjukdomen) enligt principen ”lika botar lika”. Denna i sig befängda idé går ut på att ett ämne som framkallar ett symptom (tex. feberfrossa) hos en frisk person, skulle kunna bota en sjuk person som har samma symptom! Smart va? Att detta ämne sedan skall spädas ut till absurdum för att få avsedd effekt får ju det hela att framstå ännu mer löjeväckande i dagens upplysta samhälle. Vi kör ett litet räkneexempel på denna utspädning:
Tänk dig att du brygger dig en kopp med gott te, säg 5dl. Sedan blandar du ut din tekopp i 49,5 liter rent vatten. Detta gör att du får en blandning som innehåller 1% te . Sedan tar du 5dl av denna utspädda blandning och blandar ut den i ytterligare 49,5 liter vatten. Då får du bara 0.01% te kvar... Nästa gång du upprepat samma procedur får du bara 0.0001% te osv.. gör nu detta 100 gånger så kanske du kan räkna ut hur mycket te som blir kvar när du tar 5 dl av den slutliga utspädningen? Du ska ha en väldig tur om du får ens en enda ursprunglig molekyl som kommer från tebladen! Klassisk homeopati i sitt esse!!! Say no more!!
Inte ens Hahnemann själv kunde förklara hur i hela värden detta kunde fungera. Till saken hör att ingen kan förklara det, av den enkla anledningen att det fungerar inte! Det KAN helt enkelt inte fungera. Alla vetenskapliga undersökningar som har gjorts och visar på någon som helst effekt av homeopatika, drar slutsatsen att det är antingen slumpen eller den berömda placeboeffekten.
Visst, det är upp till var och en att dricka utspätt vatten i tron att de ska bli friska, men när man ger homeopatiska ”mediciner” till sjuka djur blir jag riktigt irriterad. De stackars oskyldiga djuren kan ju inte få någon placeboeffekt av de verkningslösa preparaten. Lägg ned, gör om, gör rätt!!!
Nu ska jag ta mig en kopp te....
För er som inte vet vad Homeopati är så kan den kort beskrivas som en behandlingsmetod som fantiserades ihop av en viss Samuel Hahnemann vid slutet av 1700-talet, där idén är att bota sjukdomssymptom (symptomen, inte själva sjukdomen) enligt principen ”lika botar lika”. Denna i sig befängda idé går ut på att ett ämne som framkallar ett symptom (tex. feberfrossa) hos en frisk person, skulle kunna bota en sjuk person som har samma symptom! Smart va? Att detta ämne sedan skall spädas ut till absurdum för att få avsedd effekt får ju det hela att framstå ännu mer löjeväckande i dagens upplysta samhälle. Vi kör ett litet räkneexempel på denna utspädning:
Tänk dig att du brygger dig en kopp med gott te, säg 5dl. Sedan blandar du ut din tekopp i 49,5 liter rent vatten. Detta gör att du får en blandning som innehåller 1% te . Sedan tar du 5dl av denna utspädda blandning och blandar ut den i ytterligare 49,5 liter vatten. Då får du bara 0.01% te kvar... Nästa gång du upprepat samma procedur får du bara 0.0001% te osv.. gör nu detta 100 gånger så kanske du kan räkna ut hur mycket te som blir kvar när du tar 5 dl av den slutliga utspädningen? Du ska ha en väldig tur om du får ens en enda ursprunglig molekyl som kommer från tebladen! Klassisk homeopati i sitt esse!!! Say no more!!
Inte ens Hahnemann själv kunde förklara hur i hela värden detta kunde fungera. Till saken hör att ingen kan förklara det, av den enkla anledningen att det fungerar inte! Det KAN helt enkelt inte fungera. Alla vetenskapliga undersökningar som har gjorts och visar på någon som helst effekt av homeopatika, drar slutsatsen att det är antingen slumpen eller den berömda placeboeffekten.
Visst, det är upp till var och en att dricka utspätt vatten i tron att de ska bli friska, men när man ger homeopatiska ”mediciner” till sjuka djur blir jag riktigt irriterad. De stackars oskyldiga djuren kan ju inte få någon placeboeffekt av de verkningslösa preparaten. Lägg ned, gör om, gör rätt!!!
Nu ska jag ta mig en kopp te....
tisdag 7 oktober 2008
Livet, universum och allting.
Ofta kommer jag på mig själv med att drömma mig iväg i filosofiska och existentiella tankebanor. Jag har ju en rätt vild fantasi så det kan bli ganska intressant mellan varven. Dock har jag en strikt naturvetenskaplig världsåskådning som brukar kunna få mig tillbaks till jorden igen. Jag har lite svårt för rent filosofiska utsvävningar, framförallt metafysiska sådana då jag inte anser att de förklarar någonting om vår omvärld, utan snarare mest snurrar till det. Existerar den fria viljan? Är vår omvärld deterministisk? Finns det någon oberoende verklighet? Var för sig spännande frågor, men går de att besvara genom filosofiskt resonemang? Det anser inte jag i alla fall.
Ta följande exempel:
Du är ute i naturen i sällskap med en vän och upptäcker en blomma. Om både du och din vän kan bekräfta att blomman finns, kan vi med stor säkerhet anta att den faktiskt existerar oberoende av ditt eget medvetande. För de flesta av oss är detta en ren självklarhet, men inom metafysiken ”spekuleras” det vilt även i denna dag kring alternativa förklaringsmodeller. Det finns till och med teorier som anser att blomman inte kan sägas existera förrän din observation av den kollapsar vågformen hos superpositionen av det kvantsystem som består av dig, din vän och blomman. Denna superposition innehåller alla tänkbara ”verkligheter” av detta system, och då även varianter där blomman är av en annan art, en annan färg eller helt enkelt inte finns alls. Verkligheten bestäms i samma ögonblick som observationen utförs, och utfallet kan inte förutses.
Rörigt va? Förklarar detta någonting om verkligheten? Finns det något sätt vi kan sluta oss till att denna teori är riktig? Mitt svar är Nej! Låt kvantfysiken hålla sig på den mikroskopiska nivå där det faktiskt kan sägas fungera. Jag tycker det är metafysiskt svammel och nöjer med mig att jag och min vän är överens om blommans existens. Kan vi dessutom enas om vilken färg den har är det ju ännu bättre. Om vi kan hålla med varandra om att blomman är vacker eller inte är en helt annan fråga, men då är vi tillbaka i filosofins domäner igen.... och vem vet, kanske till och med plockar jag den till henne ;)
The Matrix has you...
Ta följande exempel:
Du är ute i naturen i sällskap med en vän och upptäcker en blomma. Om både du och din vän kan bekräfta att blomman finns, kan vi med stor säkerhet anta att den faktiskt existerar oberoende av ditt eget medvetande. För de flesta av oss är detta en ren självklarhet, men inom metafysiken ”spekuleras” det vilt även i denna dag kring alternativa förklaringsmodeller. Det finns till och med teorier som anser att blomman inte kan sägas existera förrän din observation av den kollapsar vågformen hos superpositionen av det kvantsystem som består av dig, din vän och blomman. Denna superposition innehåller alla tänkbara ”verkligheter” av detta system, och då även varianter där blomman är av en annan art, en annan färg eller helt enkelt inte finns alls. Verkligheten bestäms i samma ögonblick som observationen utförs, och utfallet kan inte förutses.
Rörigt va? Förklarar detta någonting om verkligheten? Finns det något sätt vi kan sluta oss till att denna teori är riktig? Mitt svar är Nej! Låt kvantfysiken hålla sig på den mikroskopiska nivå där det faktiskt kan sägas fungera. Jag tycker det är metafysiskt svammel och nöjer med mig att jag och min vän är överens om blommans existens. Kan vi dessutom enas om vilken färg den har är det ju ännu bättre. Om vi kan hålla med varandra om att blomman är vacker eller inte är en helt annan fråga, men då är vi tillbaka i filosofins domäner igen.... och vem vet, kanske till och med plockar jag den till henne ;)
The Matrix has you...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)