Jag hade nyligen mycket nöje av en diskussionstråd på mitt favoritforum på nätet. Tråden var 57 sidor lång och innehöll sammanlagt 855 inlägg, så den tog en stund att plöja igenom. Ämnet handlade om ifall universum var oändligt eller inte. Svaret på denna urgamla fråga kan vi naturligtvis inte svara på idag, men det finns ingenting som säger att universum inte skulle kunna vara oändligt.
En av motståndarna till denna idé på forumet hade som argument att om universum var oändligt skulle det finnas två punkter i universum som var oändligt långt ifrån varandra, och att detta skulle vara ologiskt och omöjligt. Detta har ju personen i fråga helt rätt i. Ett avstånd kan per definition inte vara oändligt, efter som det ju är ett mått på hur långt det är mellan två bestämda punkter. Detta är i sig inget argument för ett ändligt universum, utan snarare att personen i sitt tankeexperiment missat att det skulle finnas ett oändligt antal tänkta punkter i ett oändligt universum. Det kommer alltid finnas en punkt som ligger längre bort.
Precis som i en serie med heltal så kan man ju alltid lägga till 1 på slutet av serien. Den blir oändlig. Det finns inget tal som är det största utan det finns alltid ett som är större. Man kan däremot alltid tala om hur många heltal det finns mellan två bestämda tal i serien. Det är ju bara att räkna... även om det ju kan bli rätt många.
Nu är ju det här med oändligheter rätt svårt att få något grepp om. Det är svårt att föreställa sig något som är oändligt stort, men det kittlar samtidigt tanken. Ett koncept jag stötte på nyligen är att det faktiskt finns oändligheter som är olika stora!!! Sug på den!!! Jämför till exempel talserien heltal med talserien primtal. De är bägge oändliga eftersom det aldrig går att finna ett slut i dessa serier, men de är inte lika stora eftersom det alltid kommer finnas ”färre” primtal än vad det finns heltal. Fascinerande!
Nu är jag hungrig! Kanske ska man äta lunch?
