Jag kom och tänka på en sak när jag lyssnat på det senaste avsnittet av skeptikerpodden. Detta avsnitt handlade till stor del om cold reading och innehåller ett avsnitt med en inspelad sittning med ett medium. Till saken hör att ”sittern” i detta fall lämnade lite ”felaktiga” uppgifter till mediet. Detta verkade dock inte hindra mediet i fråga, utan hon fick raskt kontakt med anden från en avliden make och till lika anden av ”sitterns” mamma. Hon berättade vitt och brett om vad andarna sade och till och med att de (mannen och mamman) hade mycket bättre kontakt med varandra nu på ”andra sidan” (!!!)
Nu var ju verkligheten så att det varken fanns någon avliden man eller avliden mamma till ”sittern”. Då kan man ju undra vad det var för andar som mediet hade fått kontakt med?? Andarna verkade ju känna ”sittern” väldigt väl, så det kunde väl inte vara ”fel” andar?? Nog måste väl andarna kunna känna igen sina levande anhöriga? Eller var det kanske så att det var ett gäng ”busandar” som lurades att vara mannen och mamman??
För det kan väl inte vara mediet som hittat på alltihopa väl ??????
måndag 12 juli 2010
måndag 5 juli 2010
Mycket snack i liten verkstad Del 4
Finns det medium som inte bluffar? Medium som på fullaste allvar tror att deras förmågor är på riktigt? Kan man tro att man kommunicerar med andar utan att faktiskt göra det?
Nu verkar det ju som att kommunikationen med andevärlden inte är så enkel alltid. De verkar ha en förkärlek till att vara extremt otydliga med vad de vill. De förmedlar uppenbarligen mer bilder och känslor än att tala i klarspråk. Kan det vara så att vissa medium har märkt att om man förmedlar vissa allmängiltiga beskrivningar eller känslor, så reagerar många av deras ”klienter” positivt? Medierna själva kanske tror att det som de förmedlar kommer ifrån andevärlden och inte från deras egen fantasi. Och får de sedan ofta får in ”träffar” hos ”klienterna” då skulle då detta bekräfta att de har rätt? En sorts omedveten cold reading där de inte förstår att den specifika informationen de tror sig vidarebefordra egentligen ”skapas” i ”klientens” eget huvud.
Det finns exempel på före detta medium som efter hand kommit på att de egentligen kunde säga nästan vad som helst till sina ”klienter”. Då de trodde att mediet talade med andarna så köpte de det mesta och tolkade in specifik information från dessa utsagor.
Är de då ”bedragare” även om de inte förstår det själva? Det kan man ju förstås diskutera, men jag har för egen del väldigt svårt att tro att de skulle vara helt omedvetna om sitt ”fuskande” hur gärna de än vill tro att det är på riktigt.
Jag fick precis bilden av en jordgubbe för min inre syn, det måste vara min bortgångna farmor som vill att jag ska äta glass!
Nu verkar det ju som att kommunikationen med andevärlden inte är så enkel alltid. De verkar ha en förkärlek till att vara extremt otydliga med vad de vill. De förmedlar uppenbarligen mer bilder och känslor än att tala i klarspråk. Kan det vara så att vissa medium har märkt att om man förmedlar vissa allmängiltiga beskrivningar eller känslor, så reagerar många av deras ”klienter” positivt? Medierna själva kanske tror att det som de förmedlar kommer ifrån andevärlden och inte från deras egen fantasi. Och får de sedan ofta får in ”träffar” hos ”klienterna” då skulle då detta bekräfta att de har rätt? En sorts omedveten cold reading där de inte förstår att den specifika informationen de tror sig vidarebefordra egentligen ”skapas” i ”klientens” eget huvud.
Det finns exempel på före detta medium som efter hand kommit på att de egentligen kunde säga nästan vad som helst till sina ”klienter”. Då de trodde att mediet talade med andarna så köpte de det mesta och tolkade in specifik information från dessa utsagor.
Är de då ”bedragare” även om de inte förstår det själva? Det kan man ju förstås diskutera, men jag har för egen del väldigt svårt att tro att de skulle vara helt omedvetna om sitt ”fuskande” hur gärna de än vill tro att det är på riktigt.
Jag fick precis bilden av en jordgubbe för min inre syn, det måste vara min bortgångna farmor som vill att jag ska äta glass!
söndag 4 juli 2010
Mycket snack i liten verkstad Del 3
I mina två tidigare bloggavsnitt har jag belyst fenomenet med personer som säger sig kunna kommunicera med andarna från avlidna personer, så kallade ”medium”. Denna gång tänkte jag skriva lite om anledningen till att dessa medium över huvud taget existerar, nämligen de som söker deras tjänster. Utan ”kunder” skulle deras verksamhet knappas kunna florera.
Vilka är då de som söker sig till medium, spåtanter och dylikt? De är till största majoriteten kvinnor. De är ofta lite osäkra och sökande till sin natur, och har en smått romaniskt bild av det ”mystiska”. Tron på det övernaturliga är på något sätt en självklar del i deras liv. Naturvetenskap och kunskaper inom fysik och vetenskap i övrigt saknas inte sällan helt, och befinner sig långt ned på listan över intressanta kunskapsområden. Detta i kombination med ett visst mått okritiskt tänkande gör de väldigt mottagliga för utsagor och löften från personer som ”arbetar” inom den övernaturliga sektorn.
”Vad är det för fel med att tro på sånt då?” frågar sig gemene man då. Det är inget fel alls. Det är upp till var och en att tro på precis vad de själva vill. Problemet uppstår när medium och dylika utnyttjar dessa personers ”godtrogenhet” och till och med tar betalt för det.
En annan stor aspekt som spär på intresset av det övernaturliga är det oförtjänt stora utrymme det får i massmedia. Jag tänker då främst på de okritiska tv-program som visas i mindre nogaräknade kanaler. Ofta får medium fritt sprida sina ”läror” i tv-rutan utan att någon ifrågasätter deras framfart. Klippning och editering av programmen får det dessutom ofta att framstå som om deras förmågor skulle vara på något sätt ”äkta”. Sökande personer ser dessa program och tror att de får bekräftelse för att deras ”tro” på det övernaturliga skulle vara rätt och riktig. Det visas ju på TV!!
I mina samtal med ”troende” personer anser de ofta att de har ett ”öppet sinne” och anklagar mig för att ha en torr och låst världsbild. Jag brukar då fråga dem vad som skulle få dem att ändra på sin egen världsbild. Till exempel ”Vad skulle få dig att sluta tro på andar och spöken?”. Oftast har de inget bra svar på den frågan, utan ”vill” fortsätta tro. De är inte det minsta mottagliga för mina argument och förklaringar. De förstår ofta inte ens vad jag talar om när jag försöker förklara ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Jag påpekar då att de faktiskt inte alls har ett ”öppet sinne”. Jag däremot vet precis vad som skulle kunna ändra min inställning till det övernaturliga: Vetenskapliga undersökningar som gör det troligt att fenomenet existerar. Det skulle jag tycka vore helt fantastiskt! Men fram tills den dagen söker jag förklaringar av upplevda övernaturligheter i verkligheten.
Reality Rules!
Vilka är då de som söker sig till medium, spåtanter och dylikt? De är till största majoriteten kvinnor. De är ofta lite osäkra och sökande till sin natur, och har en smått romaniskt bild av det ”mystiska”. Tron på det övernaturliga är på något sätt en självklar del i deras liv. Naturvetenskap och kunskaper inom fysik och vetenskap i övrigt saknas inte sällan helt, och befinner sig långt ned på listan över intressanta kunskapsområden. Detta i kombination med ett visst mått okritiskt tänkande gör de väldigt mottagliga för utsagor och löften från personer som ”arbetar” inom den övernaturliga sektorn.
”Vad är det för fel med att tro på sånt då?” frågar sig gemene man då. Det är inget fel alls. Det är upp till var och en att tro på precis vad de själva vill. Problemet uppstår när medium och dylika utnyttjar dessa personers ”godtrogenhet” och till och med tar betalt för det.
En annan stor aspekt som spär på intresset av det övernaturliga är det oförtjänt stora utrymme det får i massmedia. Jag tänker då främst på de okritiska tv-program som visas i mindre nogaräknade kanaler. Ofta får medium fritt sprida sina ”läror” i tv-rutan utan att någon ifrågasätter deras framfart. Klippning och editering av programmen får det dessutom ofta att framstå som om deras förmågor skulle vara på något sätt ”äkta”. Sökande personer ser dessa program och tror att de får bekräftelse för att deras ”tro” på det övernaturliga skulle vara rätt och riktig. Det visas ju på TV!!
I mina samtal med ”troende” personer anser de ofta att de har ett ”öppet sinne” och anklagar mig för att ha en torr och låst världsbild. Jag brukar då fråga dem vad som skulle få dem att ändra på sin egen världsbild. Till exempel ”Vad skulle få dig att sluta tro på andar och spöken?”. Oftast har de inget bra svar på den frågan, utan ”vill” fortsätta tro. De är inte det minsta mottagliga för mina argument och förklaringar. De förstår ofta inte ens vad jag talar om när jag försöker förklara ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Jag påpekar då att de faktiskt inte alls har ett ”öppet sinne”. Jag däremot vet precis vad som skulle kunna ändra min inställning till det övernaturliga: Vetenskapliga undersökningar som gör det troligt att fenomenet existerar. Det skulle jag tycka vore helt fantastiskt! Men fram tills den dagen söker jag förklaringar av upplevda övernaturligheter i verkligheten.
Reality Rules!
lördag 3 juli 2010
Mycket snack i liten verkstad Del 2
”Bevisa att andar inte finns!” får man ofta höra av de som vill tro att det existerar en ”andevärld”. Nu är det ju inte riktigt så det fungerar. Det går inte att bevisa att någonting inte finns. Lika lite som en ”andetroende” kan bevisa att jag inte har en osynlig rosa enhörning i min garderob.
När man undersöker någonting vetenskapligt så talar man inte heller om ”bevis” utan man använder begreppet ”evidens”. Det kan sägas vara ett mått på hur troligt någonting är. Under de hundratalet år det förekommit forskning inom det övernaturliga har det faktiskt inte kommit fram några trovärdiga resultat på att dessa fenomen skulle existera. Det finns inga evidens för påståenden om övernaturliga fenomen.
Ju mer vi lär oss om hur vårt universum är uppbyggt och fungerar, desto mindre troligt blir det att dessa övernaturligheter finns. Ändå har vi personer som påstår sig ha helt fantastiska förmågor som ingen (inte en de själva) kan förklara. Dessutom kräver de att det är deras ”motståndare” som ska bevisa att de har fel. Stopp ett tag! Det är ju faktiskt så att det är den som påstår någonting extraordinärt som har bevisbördan. Inte tvärt om. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis (evidens).
”Jag har bevis”, säger andemediet ”Anna” då. ”Jag har hundratals klienter som kan intyga att jag kan prata med andar”, fortsätter hon. Detta kan dock inte användas som någon sorts bevis då det bara är anekdoter (en berättelse i efterhand). Det finns ingenting dokumenterat som går att undersöka. Det finns däremot en massa saker som talar emot att Anna kan prata med andar. För det första har vi ju kommit fram till att det inte finns några evidens för att andar existerar, för det andra existerar det vetenskapligt belagda fenomen som kan förklara varför det verkar som om Anna kan prata med andar. Det finns bland annat ett trolleritrick som kallas för Cold Reading som med stor framgång redan använts av avslöjade ”fuskmedium”. Vidare finns det ett antal psykologiska fenomen som får mediums ”klienter” att felaktigt tro att mediet faktiskt förmedlar information från den ”andra sidan”.
Cold Reading är en välkänd teknik som används av trollkarlar och illusionister (med skillnaden att de inte påstår att det är annat än just ett trick). Ofta är de till och med mycket duktigare än många medium. Det som gör det lite lättare för ett medium är att deras ”klienter” redan tror på deras förmågor. De behöver bara vara vänliga, tillmötesgående och ”bekräfta” vad deras klienter redan ”vet”. Här spelar de psykologiska aspekterna dem i händerna. Fenomenet ”konfirmations bias” gör till exempel att en klient som utsätts för cold reading ”glömmer” att lyssna och tänka kritiskt på det som mediet förmedlar. De slukar allt med hull och hår och fyller själva i luckorna i mediets påståenden med sådant som de själva tycker passar. På så sätts upplevs mediets påståenden mycket mer specifika än de faktiskt är. En annan aspekt som talar emot medium (men som de själva helst talar tyst om) är alla de medium som avslöjats (och erkänt) som ”fuskare”.
Det är alltså inte speciellt svårt för ett medium att ”fejka” andeprat. Är det då troligt att det över huvud taget finns något medium som faktiskt kan prata med andarna från avlidna personer? I skenet av det som jag radat upp ovan och det som vi redan vet om hur verkligheten fungerar, kommer jag rätt enkelt fram till slutsatsen: Nej!
Nu ska jag gå och mata min osynliga rosa enhörning med en uppäten macka…
När man undersöker någonting vetenskapligt så talar man inte heller om ”bevis” utan man använder begreppet ”evidens”. Det kan sägas vara ett mått på hur troligt någonting är. Under de hundratalet år det förekommit forskning inom det övernaturliga har det faktiskt inte kommit fram några trovärdiga resultat på att dessa fenomen skulle existera. Det finns inga evidens för påståenden om övernaturliga fenomen.
Ju mer vi lär oss om hur vårt universum är uppbyggt och fungerar, desto mindre troligt blir det att dessa övernaturligheter finns. Ändå har vi personer som påstår sig ha helt fantastiska förmågor som ingen (inte en de själva) kan förklara. Dessutom kräver de att det är deras ”motståndare” som ska bevisa att de har fel. Stopp ett tag! Det är ju faktiskt så att det är den som påstår någonting extraordinärt som har bevisbördan. Inte tvärt om. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis (evidens).
”Jag har bevis”, säger andemediet ”Anna” då. ”Jag har hundratals klienter som kan intyga att jag kan prata med andar”, fortsätter hon. Detta kan dock inte användas som någon sorts bevis då det bara är anekdoter (en berättelse i efterhand). Det finns ingenting dokumenterat som går att undersöka. Det finns däremot en massa saker som talar emot att Anna kan prata med andar. För det första har vi ju kommit fram till att det inte finns några evidens för att andar existerar, för det andra existerar det vetenskapligt belagda fenomen som kan förklara varför det verkar som om Anna kan prata med andar. Det finns bland annat ett trolleritrick som kallas för Cold Reading som med stor framgång redan använts av avslöjade ”fuskmedium”. Vidare finns det ett antal psykologiska fenomen som får mediums ”klienter” att felaktigt tro att mediet faktiskt förmedlar information från den ”andra sidan”.
Cold Reading är en välkänd teknik som används av trollkarlar och illusionister (med skillnaden att de inte påstår att det är annat än just ett trick). Ofta är de till och med mycket duktigare än många medium. Det som gör det lite lättare för ett medium är att deras ”klienter” redan tror på deras förmågor. De behöver bara vara vänliga, tillmötesgående och ”bekräfta” vad deras klienter redan ”vet”. Här spelar de psykologiska aspekterna dem i händerna. Fenomenet ”konfirmations bias” gör till exempel att en klient som utsätts för cold reading ”glömmer” att lyssna och tänka kritiskt på det som mediet förmedlar. De slukar allt med hull och hår och fyller själva i luckorna i mediets påståenden med sådant som de själva tycker passar. På så sätts upplevs mediets påståenden mycket mer specifika än de faktiskt är. En annan aspekt som talar emot medium (men som de själva helst talar tyst om) är alla de medium som avslöjats (och erkänt) som ”fuskare”.
Det är alltså inte speciellt svårt för ett medium att ”fejka” andeprat. Är det då troligt att det över huvud taget finns något medium som faktiskt kan prata med andarna från avlidna personer? I skenet av det som jag radat upp ovan och det som vi redan vet om hur verkligheten fungerar, kommer jag rätt enkelt fram till slutsatsen: Nej!
Nu ska jag gå och mata min osynliga rosa enhörning med en uppäten macka…
fredag 2 juli 2010
Mycket snack i liten verkstad Del 1
Mängder av vetenskapligt upplagda tester av medium och personer med liknande påstådda förmågor har gjorts genom åren, bland annat i Sverige. Personerna som testats har själva fått vara med att utforma testerna så att de bäst skulle kunna mäta just deras förmågor. Ingen har lyckats på dessa tester. Hur bra resultatet måste vara är naturligtvis individuellt mellan de olika testuppläggen, men ingen har nått upp högre än att deras resultat lika gärna skulle kunna vara slumpen.
James Randi har i USA genom sin stiftelse JREF utlyst en million dollar (ca 7 millioner kronor) till den person med påstådda övernaturliga förmågor som kan uppvisa positiva resultat i hans tester. Upplägget är detsamma som i Sverige, att personerna själva är med att utformar hur testerna ska gå till. Först får de genomgå ett preliminärt test, för att sedan om de lyckas bra, göra ett slutligt test för att kunna få pengarna. Ingen har lyckats ta sig förbi ens det preliminära testet. Randi låter de testade att försöka igen om de vill, men det är ingen som velat pröva sina förmågor igen.
Detta kan ju tyckas lite konstigt. Många av de testade personerna tar betalt av privatpersoner för att utföra sina påstådda förmågor, men när de låter sig själva testas i ett test de varit med att utforma, så misslyckas de varje gång. Varför blir det så kan man ju undra? Bortförklaringarna från de testade är många. Allt från att testet var felaktigt utformat (trots att de själva var med och bestämde) till att personerna som utförde testet inte ”ville” att testet skulle lyckas (vad nu det skulle spela för roll).
Nej, förklaringen är mycket enklare än så. Vetenskapligt utförda tester är objektiva i sin uppläggning. Personliga åsikter och önskemål om resultaten är borttagna ur testmetoden. Ofta är testerna ”blinda”, eller ”dubbelblinda”, dvs att de inblandade personerna inte vet svaren eller kriterierna under själva testet. Detta för att förhindra att testet blir färgat av personliga värderingar. Vidare tillåter inte metoderna att man fuskar under testet. Det är alltså bara den påstådda förmågan som testas. Om personen har förmågan så syns den i testresultatet, om inte så uteblir den. Nu börjar man ju bli lite fundersam här! När de fråntagits möjligheten att fuska samt bedömas av personer med ett personligt önskemål att de ska lyckas, då misslyckas de! Hm, här kan man lägga ihop ett och ett så kanske man kommer fram till var i dessa personers verkliga förmågor ligger.
Kan detta vara förklaringen till att så få personer som säger sig ha dessa förmågor vill låta sig testas? Det tål att tänka på. Om de är ointresserade av Randis pengar (det finns många som använder det som argument för att låta bli) så kan de väl låta sig testas ändå. Det vore väl fantastiskt med ett ”äkta” medium? Bäst i test liksom.
James Randi har i USA genom sin stiftelse JREF utlyst en million dollar (ca 7 millioner kronor) till den person med påstådda övernaturliga förmågor som kan uppvisa positiva resultat i hans tester. Upplägget är detsamma som i Sverige, att personerna själva är med att utformar hur testerna ska gå till. Först får de genomgå ett preliminärt test, för att sedan om de lyckas bra, göra ett slutligt test för att kunna få pengarna. Ingen har lyckats ta sig förbi ens det preliminära testet. Randi låter de testade att försöka igen om de vill, men det är ingen som velat pröva sina förmågor igen.
Detta kan ju tyckas lite konstigt. Många av de testade personerna tar betalt av privatpersoner för att utföra sina påstådda förmågor, men när de låter sig själva testas i ett test de varit med att utforma, så misslyckas de varje gång. Varför blir det så kan man ju undra? Bortförklaringarna från de testade är många. Allt från att testet var felaktigt utformat (trots att de själva var med och bestämde) till att personerna som utförde testet inte ”ville” att testet skulle lyckas (vad nu det skulle spela för roll).
Nej, förklaringen är mycket enklare än så. Vetenskapligt utförda tester är objektiva i sin uppläggning. Personliga åsikter och önskemål om resultaten är borttagna ur testmetoden. Ofta är testerna ”blinda”, eller ”dubbelblinda”, dvs att de inblandade personerna inte vet svaren eller kriterierna under själva testet. Detta för att förhindra att testet blir färgat av personliga värderingar. Vidare tillåter inte metoderna att man fuskar under testet. Det är alltså bara den påstådda förmågan som testas. Om personen har förmågan så syns den i testresultatet, om inte så uteblir den. Nu börjar man ju bli lite fundersam här! När de fråntagits möjligheten att fuska samt bedömas av personer med ett personligt önskemål att de ska lyckas, då misslyckas de! Hm, här kan man lägga ihop ett och ett så kanske man kommer fram till var i dessa personers verkliga förmågor ligger.
Kan detta vara förklaringen till att så få personer som säger sig ha dessa förmågor vill låta sig testas? Det tål att tänka på. Om de är ointresserade av Randis pengar (det finns många som använder det som argument för att låta bli) så kan de väl låta sig testas ändå. Det vore väl fantastiskt med ett ”äkta” medium? Bäst i test liksom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)