Sju resor...

..och åtta bedrövelser senare känns det äntligen som att saker börjar ordna upp sig, på ett oväntat men nästan oundvikligt sätt. Jag känner ett inre lugn och en glädje jag inte känt på länge, och blickar hoppfullt mot framtiden. All good things for those who wait... :)

XTRO

I skuggan av livets slöja är vi alla blott stoft av det som ingen kunde se. Så små och lättförgängliga, ändå fulla av hopp och vilsen längtan. Det som aldrig blev kommer att inte att ske, och det som aldrig sker kommer pågå för evigt. Likt en fjäder i vinden utan kontroll, spelar ingenting roll och allt är förlorat. Då ska stormen bedarra och en ny dag gry, som en sten till marken faller vi alla. Det finns tydligen ingen hejd på vad jag kan sitta och skriva så här dags???
Tycker den där gula dvärgen ur filmen XTRO kunde komma hit och slå mig i huvudet! :D

Mulitvariat statistisk dataanalys

Jag är väldigt trött och desillusionerad just nu. Jag måste verkligen sluta bry mig så mycket. Inte helt lätt eftersom det är liksom hela meningen med min existens över huvud taget.
Väck mig när jag är kissnödig!

The man man who wasn't there

Just nu åtnjuter jag en rätt fet trafikolycka i mitt huvud. Försöker ha en stabil plattform att stå på genom att se till att veta hur landet ligger och att kartan är rättvänd. Men verkligheten envisas med att hela tiden ändra på sig så snabbt att den inte ens hinner med själv. Utan förvarning eller att ens tala om det har den utstakade vägen helt bytt mål. Motsägelsefulla vägskyltar pekar åt motsatta riktingar samtidigt och som en dåre envisas jag med att klamra mig fast vid stolpen för att inte gå vilse igen. GPS:en visar en sak men säger en annan. Förut svårforcerade fartgupp har plötsligt blivit vägspärrar där bara jag nekas visering. Det förlovade landet känns mer och mer avlägset, och broschyrens beskrivning ekar falskt i mitt huvud. Ingenting stämmer! Frontalkrock utan airbag eller bälte. Men å andra sidan.. vem är jag att ifrågasätta någonting egentligen? Krymper.....

"Yesterday upon the stair, I met a man who wasn't there. He wasn't there again today, Oh how I wish he'd go away."

Catch-22

Jag känner äntligen att det är lite styrfart på tillvaron och mår jäkligt bra utav det. Det är fantastiskt hur lite som egentligen behövs om man bara ger sig fan på det. Det är kul som bara den när det händer saker och jag tänker ta mig tusan inte sakta in nu!
Dock blir jag inte av med den gnagande obehagskänslan av att bli ifrågasatt och misstänkliggjord, utan att jag kan göra någonting för att rättfärdiga mig själv. Jag kan inte sluta bry mig heller, det betyder alldeles för mycket! Moment 22!

Trött på att vara trött!!

Jag är trött på att vänta i ovisshet. Jag är trött på att vara så otålig hela tiden. Ovisshet och otålighet gör mig orolig. Jag är trött på att vara orolig. Nu slutar jag vänta och far dit vinden bär mig. Om det är någon som vill följa med så finns det en plats ledig.

Jag är trött på falskhet och yta. Så trött på rykten och skvaller. Folk som har åsikter och synpunkter på saker som de absolut inte har en aning om. Från och med nu väljer jag helt enkelt bort det här. Jag känner igen en vän när jag träffar en. ”It takes one to know one”.

Jag är så trött på allt festande. Jag är trött på att vara bakis. Jag hatar den ångest det framkallar istället för att dämpa. Jag är så förbannat trött på hur det påverkar mig. Jag vill ha min kreativitet och livsglädje tillbaka. Jag vill bli av med min självömkan och jag vill kunna sova om nätterna. Från och med nu kommer jag föröka uppleva livet utan dessa bojor ett tag. Om ni ser mig på krogen med en ramlösa i handen så vet ni varför.

Jag är så trött på mig själv. Jag är så trött på att vara trött. Nu går startskottet för alla mina avstannade projekt. Jag öppnar alla kranar och fixar korsdrag i verkstaden. Here we go!

En konstig känsla av att ha landat har infunnit sig i mig under en tid. Ett uppvaknande ur en dröm där jag drömde att jag var vaken. En ny värld av möjligheter jag trodde var stängda har öppnat sig. Det är grönt ljus i alla korsningar och alla vägar bär framåt. Med nya krafter ger jag mig nu ut på upptäcktsfärd i denna nya sköna värld. Häng med vettja!!

42

Vad är meningen med livet? Denna fråga har ju stötts och blötts sedan urminnes tider och de flesta människor har säkert en väldigt personlig inställning till det eventuella svaret. För att man skall kunna prata om livets mening så måste ju själva livet ha en orsak eller ett syfte, annars blir ju frågan i sig själv helt meningslös. När man pratar med troende personer så har de oftast hela bilden klar för sig redan. Orsaken till livet är att Gud skapade oss i syfte att älska och tillbedja densamme, och meningen verkar vara att hålla på med detta hela livet och inte vara elak, för att till sist få komma till paradiset. All detta har de tydligen lärt sig genom en gammal rörig och illa översatt sagobok.

Att vi människor hela tiden söker efter mening och samband i alla skeenden omkring oss är ju en naturlig del i vårt sätt att fungera. Dock tycker jag att ovanstående förklaring inte håller speciellt bra. Det finns ju ingenting som tyder på att vi skulle vara skapade av någon sorts sagofarbror eller att denne skulle bry sig ett skvatt om hur vi väljer att leva våra liv. För många troende är detta antagligen en skrämmande tanke då de vill känna tryggheten i att ”veta” varför de finns och att någon högre makt bryr sig om dem.

Jag för min egen del söker livets mysterier i livet självt. Livets mekanismer finns att skåda överallt runt i kring oss. Det räcker med att se på hur naturen fungerar. Då vi vare sig vi vill det eller ej är en integrerad del av naturen kan vi söka svaren hos mångfalden växter och djur.
Vad tror ni till exempel en iller anser om meningen med livet? Antagligen ägnar den inte speciellt mycket tankemöda på just detta. Sedan kan man ju vända på frågan och undra: Vad är det för mening med en iller? Nu är det nog inte så många illrar som springer omkring och filosoferar om just detta, de är fullt upptagna med att följa sina naturliga instinkter; att överleva som individ och att fortplanta sig för att säkerställa artens överlevnad. Men vad tråkigt illrarna måste ha kanske någon tänker? Nu är det nog så att våra illrar inte är designade att tänka på det sättet utan med stor sannolikhet är rätt nöja med att uppnå ovanstående saker.
Vidare tror jag inte heller att meningen med illrars existens är för att vi människor ska kunna slita pälsen av dem för vårat eget höga nöjes skull. Illrar existerar av den enkla anledningen att de faktiskt kan. De har av evolutionen utvecklats till att fylla just den lilla nisch i naturen där de överlever, och kommer att fortsätta göra det så länge det fungerar och nischen finns kvar. Om förutsättningarna förändras måste illrarna anpassa sig. Klarar de inte av detta så kommer de att försvinna. Ganska enkel logik egentligen. Elakt och orättvist kanske man kan tycka, men naturen är varken elak eller orättvis. Det är samma ”regler” som gäller för alla.

Vad har nu detta med oss människor att göra kan man ju undra? Jo, precis som illrar är vi djur och följer våra geners inbyggda program; att överleva och säkerställa artens fortlevnad. Men till skillnad till flertalet andra djur har vi utvecklats till att ha en väldigt stor och användningsbar hjärna. Detta har gjort oss till det mest anpassningsbara djuret på planeten. Vidare har den begåvat oss med ett fantastisk medvetande som låter oss planera, resonera, spekulera och till och med fantisera. Så även om vi i grunden är designade att följa våra geners ”vilja” har vi förmågan att ”tänka” bort detta, och ställa oss mer eller mindre över naturen. För de allra flesta av oss är det inte speciellt svårt att bara överleva. Det kräver inte speciellt mycket ansträngning och vi ägnar inte så mycket tid till detta. Vidare kan vi välja om vi vill fortplanta oss eller inte. Sexualdriften har vi ju kvar, men kan bestämma om vi vill skaffa en avkomma eller inte. Därför tycker vi kanske inte att naturens ”mening” med livet passar in på oss, utan har fantiserat ihop egna ”sanningar” om detta.

Om man nu inte tycker att våra naturliga drifter räcker som mening med livet, varför inte använda vårt enastående förnuft till att fylla våra liv med en egen mening. Nu pratar jag inte om att hitta sin ”mening” i en sagobok, utan något mycket mer grundläggande.

Så här ser jag det:

Livets orsak: Det uppstod.
Livets syfte: Att finnas.
Livets mening: Att överleva samt att i vare ögonblick sträva efter att maximera glädjen och njutningen för mig själv och/eller mina medmänniskor.

... eller: Frågan är felställd!

Restaurangen vid slutet av universum

Jag hade nyligen mycket nöje av en diskussionstråd på mitt favoritforum på nätet. Tråden var 57 sidor lång och innehöll sammanlagt 855 inlägg, så den tog en stund att plöja igenom. Ämnet handlade om ifall universum var oändligt eller inte. Svaret på denna urgamla fråga kan vi naturligtvis inte svara på idag, men det finns ingenting som säger att universum inte skulle kunna vara oändligt.

En av motståndarna till denna idé på forumet hade som argument att om universum var oändligt skulle det finnas två punkter i universum som var oändligt långt ifrån varandra, och att detta skulle vara ologiskt och omöjligt. Detta har ju personen i fråga helt rätt i. Ett avstånd kan per definition inte vara oändligt, efter som det ju är ett mått på hur långt det är mellan två bestämda punkter. Detta är i sig inget argument för ett ändligt universum, utan snarare att personen i sitt tankeexperiment missat att det skulle finnas ett oändligt antal tänkta punkter i ett oändligt universum. Det kommer alltid finnas en punkt som ligger längre bort.
Precis som i en serie med heltal så kan man ju alltid lägga till 1 på slutet av serien. Den blir oändlig. Det finns inget tal som är det största utan det finns alltid ett som är större. Man kan däremot alltid tala om hur många heltal det finns mellan två bestämda tal i serien. Det är ju bara att räkna... även om det ju kan bli rätt många.

Nu är ju det här med oändligheter rätt svårt att få något grepp om. Det är svårt att föreställa sig något som är oändligt stort, men det kittlar samtidigt tanken. Ett koncept jag stötte på nyligen är att det faktiskt finns oändligheter som är olika stora!!! Sug på den!!! Jämför till exempel talserien heltal med talserien primtal. De är bägge oändliga eftersom det aldrig går att finna ett slut i dessa serier, men de är inte lika stora eftersom det alltid kommer finnas ”färre” primtal än vad det finns heltal. Fascinerande!

Nu är jag hungrig! Kanske ska man äta lunch?