Vad är meningen med livet? Denna fråga har ju stötts och blötts sedan urminnes tider och de flesta människor har säkert en väldigt personlig inställning till det eventuella svaret. För att man skall kunna prata om livets mening så måste ju själva livet ha en orsak eller ett syfte, annars blir ju frågan i sig själv helt meningslös. När man pratar med troende personer så har de oftast hela bilden klar för sig redan. Orsaken till livet är att Gud skapade oss i syfte att älska och tillbedja densamme, och meningen verkar vara att hålla på med detta hela livet och inte vara elak, för att till sist få komma till paradiset. All detta har de tydligen lärt sig genom en gammal rörig och illa översatt sagobok.
Att vi människor hela tiden söker efter mening och samband i alla skeenden omkring oss är ju en naturlig del i vårt sätt att fungera. Dock tycker jag att ovanstående förklaring inte håller speciellt bra. Det finns ju ingenting som tyder på att vi skulle vara skapade av någon sorts sagofarbror eller att denne skulle bry sig ett skvatt om hur vi väljer att leva våra liv. För många troende är detta antagligen en skrämmande tanke då de vill känna tryggheten i att ”veta” varför de finns och att någon högre makt bryr sig om dem.
Jag för min egen del söker livets mysterier i livet självt. Livets mekanismer finns att skåda överallt runt i kring oss. Det räcker med att se på hur naturen fungerar. Då vi vare sig vi vill det eller ej är en integrerad del av naturen kan vi söka svaren hos mångfalden växter och djur.
Vad tror ni till exempel en iller anser om meningen med livet? Antagligen ägnar den inte speciellt mycket tankemöda på just detta. Sedan kan man ju vända på frågan och undra: Vad är det för mening med en iller? Nu är det nog inte så många illrar som springer omkring och filosoferar om just detta, de är fullt upptagna med att följa sina naturliga instinkter; att överleva som individ och att fortplanta sig för att säkerställa artens överlevnad. Men vad tråkigt illrarna måste ha kanske någon tänker? Nu är det nog så att våra illrar inte är designade att tänka på det sättet utan med stor sannolikhet är rätt nöja med att uppnå ovanstående saker.
Vidare tror jag inte heller att meningen med illrars existens är för att vi människor ska kunna slita pälsen av dem för vårat eget höga nöjes skull. Illrar existerar av den enkla anledningen att de faktiskt kan. De har av evolutionen utvecklats till att fylla just den lilla nisch i naturen där de överlever, och kommer att fortsätta göra det så länge det fungerar och nischen finns kvar. Om förutsättningarna förändras måste illrarna anpassa sig. Klarar de inte av detta så kommer de att försvinna. Ganska enkel logik egentligen. Elakt och orättvist kanske man kan tycka, men naturen är varken elak eller orättvis. Det är samma ”regler” som gäller för alla.
Vad har nu detta med oss människor att göra kan man ju undra? Jo, precis som illrar är vi djur och följer våra geners inbyggda program; att överleva och säkerställa artens fortlevnad. Men till skillnad till flertalet andra djur har vi utvecklats till att ha en väldigt stor och användningsbar hjärna. Detta har gjort oss till det mest anpassningsbara djuret på planeten. Vidare har den begåvat oss med ett fantastisk medvetande som låter oss planera, resonera, spekulera och till och med fantisera. Så även om vi i grunden är designade att följa våra geners ”vilja” har vi förmågan att ”tänka” bort detta, och ställa oss mer eller mindre över naturen. För de allra flesta av oss är det inte speciellt svårt att bara överleva. Det kräver inte speciellt mycket ansträngning och vi ägnar inte så mycket tid till detta. Vidare kan vi välja om vi vill fortplanta oss eller inte. Sexualdriften har vi ju kvar, men kan bestämma om vi vill skaffa en avkomma eller inte. Därför tycker vi kanske inte att naturens ”mening” med livet passar in på oss, utan har fantiserat ihop egna ”sanningar” om detta.
Om man nu inte tycker att våra naturliga drifter räcker som mening med livet, varför inte använda vårt enastående förnuft till att fylla våra liv med en egen mening. Nu pratar jag inte om att hitta sin ”mening” i en sagobok, utan något mycket mer grundläggande.
Så här ser jag det:
Livets orsak: Det uppstod.
Livets syfte: Att finnas.
Livets mening: Att överleva samt att i vare ögonblick sträva efter att maximera glädjen och njutningen för mig själv och/eller mina medmänniskor.
... eller: Frågan är felställd!
